Med LRF mot EU

En vecka efter att riksdagen hade klubbat igenom avregleringen av det svenska jordbruket tog LRF ställning för ett svenskt medlemskap i EU. Genom kraftfull opinionsbildning kom lantbrukskooperationen att spela en viktig roll vid folkomröstningen 1994.

Under riksstämman 1990 yrkade Kjell Olsson, förtroendevald från Skåne, på att LRF aktivt skulle verka för ett svenskt medlemskap i EG som EU då hette. Det hela skedde tämligen spontant under diskussionen av en jordbrukspolitisk motion – en motion som saknade direkt anknytning till frågan om EG-inträde. LRFs styrelse hade således inte berett frågan.

– Det normala när det kommer upp en sådan här fråga från golvet är att den från styrelsen som bevakar området går upp i talarstolen och antingen tillstyrker eller yrkar på avslag, säger Viggo Fringel, som då var vice vd i LRF.

Styrelseledamot Sture Jönsson som behandlat motionen satt dock kvar i stolen varpå frågan togs till omröstning.

– Om han hade gått upp och sagt att han avslog yrkandet, hade ordföranden klubbat för det, för man klubbar nästan alltid för styrelsens yrkande, säger Viggo Fringel – som erinrar sig att förbundsbasen Bo Dockered var nära att ingripa.

– Han var på väg upp när det blev klubbat, men han besinnade sig och lät det bero.

Inom LRFss styrelse fanns visserligen sedan ett par år tillbaka en positiv inställning till EG-projektet. Ledningens bedömning var att frågan inte var mogen för behandling ännu, trots att man hade etablerat ett kontor i Bryssel hösten dessförinnan. En kuggfråga var jordbrukarnas traditionellt starka stöd för den svenska neutralitetspolitiken. Så sent som 1993 motionerar till exempel Jämtlands länsförbund om att LRFs agerande för ett EU-medlemskap ska upphöra. Enligt motionärerna är det ”negativt att LRF aktivt deltar i och stöder en organisation som ensidigt arbetar för att Sverige ger upp sin suveränitet och blir en delstat i en politisk och ekonomisk monetär union”.

Växande tro på svenska framgångar i EU

När Sverige började avreglera jordbruket och GATT-förhandlingarna skvallrade om en öppnare världsmarknad började attityden till EU förändras inom lantbrukarkollektivet. Inför hotet om rivna gränsskydd ville allt fler ha del av unionens jordbruksstöd för att kunna konkurrera på samma villkor som sina europeiska kollegor. Samtidigt hade LRF antagit en mer offensiv företagarroll i och med 1989 års spårbyte.

– Självförtroendet var stort i svenskt lantbruk och man utgick från att man var väldigt konkurrenskraftig, säger Thorsten Andersson, vd i LRF 1977–1990.

I synnerhet fanns det en stark tro på att de svenska, med europeiska mått mätt, miljövänliga och etiskt producerade livsmedlen skulle bli attraktiva även för europeiska konsumenter. För att stärka den profilen drog LRF 1992 igång kampanjen ”Sveriges bönder på väg mot världens renaste jordbruk”. EU-valets stora mediestjärna Marit Paulsen, som sedan mitten av 1980-talet hade ett avtal med LRF om att verka för det svenska jordbruket, fortsatte på samma tema i sin EU-vänliga bok 1994: ”De svenska bönderna behöver ett medlemskap därför att de är duktiga, därför att de faktiskt är ’bäst i världen’ på vissa saker. De är till exempel fullständigt ensamma om att ha fungerande, lönsamma och anständiga system för att föda upp djur till kött utan antibiotika.”

Dockered i TV och i jordbruksministerns lur

Inför folkomröstningen 1994 arbetade LRF intensivt för ett Ja till EU. Bo Dockered figurerade flitigt i medierna och organisationen stod för ett betydande informations- och utbildningsarbete i olika EU-frågor. Parallellt med opinionsarbetet försökte man påverka Sveriges medlemskapsförhandlingar och dåvarande jordbruksminister Karl-Erik Olsson hade inte sällan ordförande Dockered hängande i luren: ”Även om jag alltid varit och är god vän med Bosse, glömmer jag inte de högljudda telefonsamtalen i tidiga morgonstunder när något gick honom emot.”

Den allmänna meningen var att LRF fick gehör för sina regional- och miljöpolitiska krav. När förhandlingarna var över gick Land ut med rubriken ”6 nya miljarder till jordbruket”. Efter folkomröstningen i november 1994 dämpades dock förväntningarna genom regeringens förslag om skattehöjningar på handelsgödsel och diesel som en del av finansieringen av Sveriges avgift till EUs budget. Regeringen reducerade även den nationella medfinansiering som var knuten till de jordbrukspolitiska ersättningarna från EU.

Kettil Mannerheim Författare: Kettil Mannerheim