Modigt spårbyte i ny tid

”Det är min förhoppning att den här stämman kommer att skrivas in i bondehistorien som en vändpunkt i vår utveckling. En vändpunkt där vi började släppa beroendet av regleringar och byråkrati”.  Förbundsordförande Bo Dockered öppnade under stor press den extrainkallade riksstämman den 30 september 1989.

När LRF-ombuden samlades i Norra Latin för att fatta beslut om ett ja eller nej till en avreglering av jordbruket, hade det gått ett knappt år sedan LRF-ledningen lanserade en genomgripande kursändring för lantbrukarnas föreningsrörelse – det var dags för ett ”spårbyte”.

Under 1980-talet hade det blåst hårda mediestormar kring jordbruket. Folktribunen Astrid Lindgren nagelfor avarterna inom den svenska djurhållningen och miljörörelsen kritiserade kväveutsläpp och bekämpningsmedel. Men det som kanske mest upprörde människor var att de växande ”köttbergen och mjölkhaven” orsakade samhället stora kostnader.

Systemet med prisregleringar och gränsskydd hade byggts upp på 1930- och 40-talen i syfte att trygga Sveriges livsmedelsförsörjning i händelse av krig och för att garantera jordbrukarna hyggliga inkomster. Då de framförhandlade matpriserna översteg marknadspriserna blev konsekvensen ett allt större jordbruksöverskott. Detta såldes utomlands till världsmarknadspriser samtidigt som bonden fick ut det inhemska priset. Att mellanskillnaden betalades av staten stack allt mer i ögonen på folk under de knackiga statsfinansernas 80-tal.

Förändring under hårt tryck

När LRF-ledningen hösten 1988 deklarerade sin reformvilja i ett utspel i Land, skapade det naturligt nog turbulens inom rörelsen. Samtidens bönder hade växt upp inom det reglerade jordbruket. ”Förändringarna kommer så snabbt och så slag i slag att den mentala beredskapen inte alltid hunnit med”, skrev LRFs vd Thorsten Andersson 1990.

Förbundsledningens ställningstagande kom under trycket från nya internationella frihandelsavtal, en allt missnöjdare allmänhet och regeringens utfästelser om en avreglering av jordbruket. ”Vi måste vara realister”, säger Bo Dockered i Land den 30 juni 1989. ”Vi hade kunnat köra den gamla kursen ett år till och sagt nej till varje förändring. Men då hade det blivit sju resor värre nästa år. Nu har vi en möjlighet att påverka den nya politiken.” Genom att acceptera avregleringen hoppades man kunna förhandla fram ett bevarande av gränsskyddet och se till att övergången till en fri livsmedelsmarknad skedde etappvis.

Spårbyte klubbas igenom

Samtidigt fanns en stark vilja till förändring även inom jordbrukarnas led. Under den dramatiska extra riksstämman i Norra Latin gav Bo Dockered röst åt dem som ville se ett nytt svenskt jordbruk. Enligt Dockered hade ”regleringspolitiken överlevt sig själv” och blivit en hämsko för lantbruket: ”Även om den gett oss ett skyddsnät så kväver den mycket av en närings dynamik. Rätt sorts kreativitet och rätt sorts företagaranda får inte rätt sorts utvecklingsmöjligheter i ett detaljerat regleringssystem.”

När Spårbytet klubbades igenom senare samma kväll så blev det ett symboliskt avstamp mot en ny bonderörelse och en ny självbild. Bönderna skulle ”utvecklas till fria företagare på en fri marknad” som förbundsordföranden uttryckte det.

1990 kom det väntade riksdagsbeslutet om total avreglering av det svenska jordbruket. Någon långtgående avreglering hann aldrig komma till stånd innan det svenska jordbruket hamnade inom EUs blankettbemängda och jordbruksvärnande politik. I den processen spelade LRF en avgörande roll.

Redan i ett styrelseprotokoll från den 7 augusti 1989 kan vi läsa att ”Peter Lundberg och Lotta Löwhagen Lundberg startar verksamheten i Bryssel den 1 november”. När riksdagen året därpå klubbade igenom avregleringen dröjde det bara en vecka innan LRFs riksstämma slog fast att organisationen aktivt skulle verka för ett svenskt EU-medlemskap.

”Vi sitter alla fast i ett föråldrat jordbrukspolitiskt system. Det är som ett gammalt flygplan av femtiotalsmodell, väl underhållet visserligen, men drabbat av utmattning i metallen. Vi har att välja mellan att följa med när det störtar till marken, eller att hoppa ut i fallskärmen. Då är det inte tid att granska fallskärmen i alla dess sömmar. Vi måste lita på att den bär och att vi vikt ihop den rätt. Mitt förslag är att vi vågar språnget nu.”

(Bo Dockered, på extrastämman om Spårbytet den 30 september 1989.)

Kettil Mannerheim Författare: Kettil Mannerheim

Relaterat