Striden om leveransplikten

1953 stiftades en ny lag som skulle motverka konkurrensbegränsningar inom näringslivet. I samma ögonblick fick jordbrukarnas föreningsrörelse en ny myndighet att stångas med: Näringsfrihetsombudsmannen (NO).

När Sveriges Allmänna Lantbrukssällskap och Riksförbundet Landsbygdens Folk samlade landets lantbrukare på 1930-talet var målet att göra slut på böndernas inbördes konkurrens och ta kontroll över marknaden. Endast så skulle man kunna styra matpriserna och höja medlemmarnas inkomster. I enlighet med principen om leveransplikt var medlemmarna skyldiga att sälja sina produkter till den gemensamma inköpscentralen, som i sin tur hade en mottagningsplikt – vilket innebar att exempelvis andelsmejerier förband sig att köpa bondens mjölk till det centralt fastställda priset.

Landsbygdens två stora organisationer förde en ständig kamp för att få systemet att fungera. Det var ingen lätt sak för den enskilde bonden att köra iväg slaktgrisen till andelsslakteriet när privata handlare lockade med högre priser. ”Pytsåkarna”, som pytsade ut sin mjölk på den fria marknaden, kunde drabbas av uteslutning och social utfrysning. I Jordbrukarnas Föreningsblad och RLF-tidningen manades bönderna att vara solidariska.

NO mot lantbrukskooperationen

NOs uppdrag var att förhandla med parter som ”missbrukade” sin ställning på marknaden, och ganska snart identifierades leveransplikten som ett sådant missbruk. Efter sju års överläggningar med SLR, spannmålsproducenternas Svenska Lantmännens riksorganisation, vann myndigheten en första seger 1964. SLR beslöt då att man skulle verka för att regionföreningarna upphävde leveransplikten.

Med anledning av SLRs svårigheter i dessa förhandlingar tillsatte föreningsrörelsens planeringsråd 1963 en kommitté för att utreda leveransplikten. 1966 landade rapporten på näringsfrihetsombudsman Åke Sundquists bord och han lär knappast ha varit nöjd med läsningen. Kommittén slog fast att leveransplikten visserligen innebar en konkurrensbegränsning, men av en sådan art att ”den skall motverka den konkurrenssvaga ställningen hos medlemmen”.

Konflikten med Åke Sundquist blev med tiden närmast personlig. I Jordbrukarnas Föreningsblad anklagas han 1967 för att uppträda som ”folktribun” och att ägna sig åt ”publikfrieri”. Orsaken till de skarpa orden var Sundquists vana att uttala sig i ärenden innan de beretts för behandling. Anklagelser som han skakar av sig i Nya Perspektiv: ”/…/när en ämbetsman, som har till uppgift att kritisera, kritiseras för att han kritiserar då uppfattar jag epitetet ”folktribun” som den hedersbenämning det ursprungligen var i det gamla Rom.” I en tjusig retorisk vändning framställer sig Sundquist som böndernas försvarare: ”Vad jag efterlyser är främst större frihet för den enskilde lantbrukaren, större möjligheter att gå ur en förening etc.” Lantbruksförbundet hade då redan rekommenderat branschorganisationerna att underlätta för den medlem som ville lämna kooperativet.

Konkurrenslagen skärps

Det skulle ta ytterligare 13 år innan NO lyckades luckra upp leveransplikten ytterligare. LRF argumenterade den gången för att medlemmens leveransplikt vägdes upp av föreningens mottagningsplikt. Det föll dock inte i god jord och under hot att dras inför Marknadsdomstolen fick medlemmar från och med 1980 rätten att ta ett ”friår” från leveransplikten, något som infördes i de ekonomiska föreningarnas stadgor 1985.

1992 fick lantbrukskooperationen en ny myndighet att brottas med. Konkurrensverket ersatte NO i samband med att konkurrenslagen skärptes. Enligt den nya lagtexten var producentkooperativ i princip att betrakta som ”karteller” och därmed olagliga. LRF reagerade med en storm av protester, intensivt lobbyarbete och massiv opinionsbildning. Regeringen gav med sig och ändrade den nya konkurrenslagen.

I och med EU-inträdet blev den svenska lantbrukskooperationen en mindre fisk i den stora Europadammen. Trots det hindrar konkurrenslagen fortfarande fusioner mellan jordbrukarnas ekonomiska föreningar och företag i Sverige. Så sent som i april 2009 gjorde Konkurrensverket en gryningsrazzia på Arlas huvudkontor och satte effektivt stopp för de hemliga planerna på en sammanslagning med den svenska mejeriföreningen Milko. Då hade nio år gått sedan Arlas fusion med danska MD Foods, en fusion som enligt många bedömare aldrig hade ägt rum om det inte vore för den svenska konkurrenslagen.

Kettil Mannerheim Författare: Kettil Mannerheim