Anna-Brita Malmsten

På LRFs riksstämma 1972 steg Anna-Brita Malmsten upp i talarstolen och talade för kvinnors självklara rätt att få vara fullvärdiga medlemmar i organisationen. Medlemskapet baserades då på gården och endast en person hade rätt att företräda gården i organisationen. Och det var männen som var företrädare för det svenska jordbruket.

För Anna-Brita var det självklart att även hon, som kvinna, kunde föra gårdens talan. På flera sätt hade uppväxten varit fri från jordbrukets ibland strikta gränser mellan kvinnor och män. Hon växte upp med tre bröder i nära ålder, och var alltid med dem. Hennes pappa hade under några år i Kanada lärt sig att mjölka, och fortsatte med denna, under långa tider tabubelagda syssla för männen, även sedan han kom tillbaka till Sverige. Dessutom kom hon från en del av landet där kvinnorna tagit stort ansvar inte bara för djuren utan även för åkerbruket.

– Söderut var det väldigt stor skillnad på män och kvinnor. Jag märkte ju det när vi bodde i Skåne, att kvinnorna satt för sig och männen för sig när det var någonting, berättar hon.

Anna-Brita föddes i byn Bjärme i Jämtland 1929 och hon var tidigt intresserad av jordbruket. Hon skaffade sig flera utbildningar inom jordbruksområdet; hon gick på lantbruksskola, utbildade sig till kontrollassistent och därefter till lanthushållslärarinna. Utbildning och arbete förde henne till olika delar av Sverige och när maken fick arbete på ett lantbrukscollege i Kenya följde familjen med. Väl hemma i Sverige igen tog hon och maken över hennes föräldragård i Bjärme.

Kvinnorna blir medlemmar

Hur gick det då med kvinnors medlemskap i LRF? Jo, riksstämman antog nya regler 1974 så att medlemskapet istället var personligt och arbetet med att låta kvinnor få ta självklar plats inom LRF kunde påbörjas. Några år efter, 1977, var det många som ansåg att det var på tiden att en kvinna skulle inta en av stolarna i riksförbundsstyrelsen och Anna-Brita Malmsten valdes in. Där verkade hon fram till 1991.

Anna-Brita själv framhåller flera orsaker till att hon var med i arbetet med att öppna dörren för kvinnors aktiva arbete i LRF. Hon hade aldrig uppfattat sig som väsenskild från männen, hon hade en lärarutbildning som lärt henne att framföra ett budskap på ett pedagogiskt vis med ett starkt på gränsen till poetiskt språk och hon hade fått stora kontaktnät genom utbildningar och arbete över hela landet.

När Anna-Brita valdes in i LRFs styrelse skulle också en representant därifrån väljas in i SIDAs styrelse. Det var Anna-Brita som med sin internationella erfarenhet kom att axla detta uppdrag, och detta under en tid då industrin sågs som räddaren för u-ländernas problem. Istället talade hon för att biståndet skulle utgå från landsbygdens problematik.

– Och jag minns en gång när jag sa att de som egentligen skulle få hjälp, det var kvinnorna ute på landet. För det var ju de som gjorde allt jobb. Jag hade sett hur de jobbade, och karlarna de satt ju mest under ett träd och hade möten. Kvinnorna de skötte både djuren, gick och hackade i majsfälten och hade barnen. 

Tar strid för Norrlandsstödet

En annan viktig fråga där Anna-Brita Malmsten tog strid var Norrlandsstödet, där hon ville få en mer rättvis fördelning. Djurskydds-, liksom natur- och landskapsfrågor har hon också talat sig varm för under den tid då de debatterats flitigt. Så var hon en av dem som uttalade sig kritiskt när det uppdagades att fiskmjöl och slaktavfall maldes ner i djurfoder.

Men det var ändå den fråga som allt började med som var den viktigaste frågan för Anna-Brita. Tanken på den första stämman, att kvinnorna skulle vara med och från grunden bygga upp LRF kom också till uttryck i projektet Emilia, där Anna-Brita var en av de tongivande. Där fick jordbrukets kvinnor utbildning för att kunna ta större plats i LRF.

Idag har Anna-Brita överlämnat såväl arbetet inom LRF som den egna gården till andra, att vårda och utveckla. Men att hålla sig från att vara med och diskutera viktiga framtidsfrågor kan hon ändå inte.

– Du förstår, jag har haft den där känslan att man ska göra någonting för att det ska bli bättre för alla, förklarar hon sitt engagemang.

Cecilia Bygdell Författare: Cecilia Bygdell