LRF Skogsägarna: Skogsägarrörelsen – en kort historik

Ingen annanstans i världen har familjeskogsbruket spelat en så avgörande roll för utvecklingen av ländernas skogsbruk och skogsindustri som i Sverige och övriga Norden. Här utvecklades tidigt former för effektiv samverkan mellan enskilda skogsägare, inte bara i skogsbruket utan också vid förädlingen av råvaran. Den modell för samarbete som började finna sina former under 1930-talet utvecklades successivt till dagens mångfacetterade gemensamma arbete inom skogsägareföreningens ram.

Lång startsträcka

Hur ser rötterna ut till de fyra skogsägareföreningar som i dag spelar huvudrollen för utvecklingen av det svenska familjeskogsbruket? De första föreningarna för någon form av samverkan mellan enskilda skogsägare bildades på 1910-talet. De var vad vi i dag skulle kalla ideella föreningar och för merparten gällde det framför allt att främja en ”ändamålsenlig” skötsel av skogarna. Skogsvård var huvudtemat.

För de föreningar som också ville driva samarbete på virkesmarknaden blev de första försöken trevande och problemfyllda, främst på grund av köparnas ovilja att medverka till förhandlingar om virkespriserna. Startsträckan blev därför lång innan bildningen av ”ekonomiska” skogsägarföreningar sköt fart. Men under 1930-talets depression gick startskottet för en mycket snabb bildning av ”egentliga” föreningar, det vill säga sådana som är uppbyggda enligt samma grundprinciper som dagens skogsägarföreningar. Och när den fasen väl startat gick det riktigt fort – rena ”ketchupeffekten”. På några få år täcktes hela landet av föreningar och också på riksnivå startade ett samarbete 1932 som så småningom blev Skogsägarnas Riksförbund (1999 gick förbundet ihop med LRF och namnet blev LRF Skogsägarna). Förebilden var lantbrukskooperativa föreningar, särskilt inom mejerisektorn, som med statens understöd bildats för att klara mjölkförsörjningen. Också för de nya föreningarna blev det en tuff start. De ekonomiska och personella resurserna var minimala och de köpande bolagen satte press på de nya konkurrenterna på marknaden.

Tre utvecklingsfaser

Den första fasen i etableringen handlade nästan enbart om att via samordnad försäljning av virke kunna höja de låga virkespriserna. Men det gick trögt och framgångarna var under de första åren begränsade. Paradoxalt nog var det andra världskriget som kom att ge rejäl skjuts åt föreningarnas utveckling och konsolidering. Staten behövde regionalt och lokalt förankrade aktörer som kunde ta ansvar för landets försörjning med brännved. Ögonen föll på skogsägarföreningarna, som över nästan hela landet fick uppdraget att klara energileveranserna som skulle värma Sverige under de svinkalla krigsåren.

Det här gjorde att föreningarna gick in i efterkrigstiden med stärkta finanser och med personal som hade god erfarenhet av att organisera och leda samarbete i skogen. Och man hade vunnit insikten att det är en styrka att ha grepp om den vidare användningen av virket. För att få ett större inflytande på marknaden och för att öka efterfrågan på virke beslöt man att satsa på skogsindustriellt ägande. Det skulle även göra det möjligt för medlemmarna att få del av förädlingsvinster.

Så togs alltså ett andra steg i föreningarnas utveckling under slutet av 1940-talet och början av 50-talet genom en serie uppköp av befintliga industrier (främst sågverk). Men senare, under 60- och 70-talen, blev det också fråga om nyetableringar – även av massaindustri.

En tredje fas i föreningarnas utveckling blev uppbyggnaden av en egen avverknings- och serviceorganisation. Den hade föregåtts av bildandet av skogsbruksområden (SBO) i mitten av 1950-talet. Det allra första etablerades i Hammerdal i Jämtland. Avsikten var att under ledning av en skoglig fackman (skogsinspektor) koordinera och effektivt utnyttja medlemmarnas gemensamma resurser för skogsarbetet. Utvecklingen i skogsbruket gjorde emellertid att ursprungsidén för skogsbruksområdena fick omprövas och anpassas. För samtidigt som strukturrationaliseringen ledde till en snabbt minskande befolkning i skogsbygderna ökade industrins virkesbehov kraftigt. Mekaniseringen av avverkningsarbetet tog fart, föreningarna anammade den nya tekniken och under 1960-talet byggde de upp en avverkningskapacitet i egen regi på över tio miljoner kubikmeter.

Fusionerna tar fart – kriser och återhämtning

Under 1950-talet fanns som mest 33 självständiga skogsägarföreningar. Men satsningen på egen industri, liksom investeringarna i mekaniserade avverkningssystem, krävde större kapitalbas och större virkesvolymer, vilket ledde till fusioner eller långtgående samarbete mellan flera föreningar. Successiva fusioner har skapat dagens fyra föreningar.

De omfattande industrisatsningarna under 1960- och början av 70-talen skedde med lite olika upplägg i olika delar av landet.

I Norrland och Dalarna bildades ett gemensamägt massa- och pappersbolag, NCB. Söder därom bildades genom en fusion mellan flera föreningar, Vänerskog, som också blev en stor aktör inom massa och papper. Och i Sydsverige skapades via en serie fusioner storföreningen Södra Skogsägarna som kom att utvecklas till en av världens stora massaproducenter. Också Skåneskog byggde upp ett industribolag.

Den globala ekonomiska krisen slog hårt mot skogsägarindustrin, som hade en svag kapitalbas. Skåneskog och Vänerskog gick i konkurs, NCB övertogs av staten. Södra Skogsägarna lyckades, med temporär hjälp av staten, att klara krisen. I konkursernas spår nybildades flera föreningar.

Industrikrisen i slutet av 1970-talet innebar några svåra år för skogsägarerörelsen, men det är slående hur snabbt den hämtade sig. Ett viktigt skäl är att den svenska modellen för skogsägarsamverkan visat sig ha god förmåga till anpassning och nytänkande ­– med fokus på samverkan som förbättrar lönsamheten på medlemmarnas fastigheter.

Föreningarnas uppdrag

I dagens fyra föreningar samverkar närmare 90 000 familjeskogsbruk som äger 6,2 miljoner hektar produktiv skogsmark. Föreningarna omsätter årligen cirka 25 miljoner kubikmeter virke. Uppdraget är sedan flera decennier att:

– Avsätta medlemmarnas virke till goda priser.

– Erbjuda avverknings- och annan skogsbruksservice.

–Ge utbildning, rådgivning och information.

–Påverka utvecklingen av skogs- och industripolitiken.

De två senare uppdragen genomförs till stora delar i samverkan på nationell nivå genom LRF Skogsägarna.

Ulf Österblom Författare: Ulf Österblom