Med byrålådiensisk hälsning

Då Byrålådan drogs ut för första gången i december 1919 sattes omedelbart den ton som skulle bli kännetecknande för sällskapets träffar de följande åren; skojfriska kommentarer varvades med sarkasmer och tjuvnyp, alltid med glimten i ögat. Det var en rå men mycket hjärtlig ton som genomsyrade Byrålådan – tjänstemannaklubben för de högre tjänstemännen inom Sveriges Allmänna Lantbrukssällskap (SAL).

Och syftet med Byrålådan, bildad på Hotell Kronprinsen i centrala Stockholm, var att ge medlemmarna tillfälle att träffas under avslappnade former för såväl interna diskussioner som ”kamratlig samvaro”. Ting och gillen skulle varvas med ”dels allvarliga överläggningar, dels nöjsamma upptåg, utfärder och annat, som klubben finner gott vara”. Ett stående inslag på träffarna var föredrag – av varierande kvalitet.

Namnet Byrålådan kommer sig – gissningsvis – av att SAL bestod av ett flertal byråer, det vi idag kallar avdelningar eller enheter. I första hand var det de respektive byråcheferna som välkomnades in i klubben, men dörren stod även öppen för andra tjänstemän som genom rekommendation kunde väljas in.

Skämtsamma inträdesprov

Nya medlemmar valdes regelbundet in i Byrålådan. Inträdesprovet utgjordes av såväl skriftliga som muntliga frågor av skiftande art och redan här sattes skämtlynnet på prov hos den som skulle väljas in. Ceremonin var högtidligt utformad men alltid med den för Byrålådan kännetecknande raljanta och nästan studentikosa jargongen.

Det märks inte minst i de tillnamn som Byrålådans bröder tidigt fick. Ludvig Nanneson gick under namnet Ludvig Räknare eftersom han var upphovsman till den nya lantbruksbokföringen, Axel H Stensgård kallades Axel H. Columbus efter att ha studerat marknadsfrågor i Amerika och Anders Bjelle fick heta Enoch Tonfager då han på fritiden var en engagerad körsångare.

Byrålådan drogs ut ett tiotal gånger per år och under alltid lika glada groggtillställningar. Men redan 1920 invände Ludvig Nanneson mot det ymniga skålandet i protokollen. Eftervärlden kunde få en ”skev uppfattning av Byrålådans i grunden allvarliga verksamhet” menade han. Men Nanneson röstades ned. Naturligtvis skulle protokollen ge en sanningsenlig bild av föreningens förehavanden. Alltså skulle skålandet fortsättningsvis protokollföras, men i måttlig omfattning.

Trivsamma familjesammankomster

Allt som oftast inramades tingen av middag, supé eller någon annan aktivitet. Ibland träffades man hemma hos någon av medlemmarna. I början av januari 1922 bjöd till exempel Hederspräntmästare tillika Byrålådans initiativtagare, Lars Gramén till middag i sitt hem i Djursholm. Stämningen blev snart hög; ”Redan efter två supar försökte nämndemännen använda delarna av servisen som monokel”. Tidigt införlivades familjerna i den trivsamma gemenskapen då det regelbundet ordnades utflykter, båtfärder, supéer och teaterbesök där de äkta hälfterna deltog.

Men Byrålådan var inte enbart en skämtsam dryckesklubb. Här gavs SALs byråföreståndare möjlighet att i ett informellt forum diskutera angelägna frågor som rörde Lantbrukssällskapets organisation och framtid. Särskilt oroade var de under 1920-talets andra hälft över Lantbrukssällskapets sjunkande medlemsantal, de minskade medlemsavgiftsintäkterna och rörelsens försvagade möjligheter att se om jordbrukets intressen. Rörelsen stod inför en nödvändig omorganisation, vilket naturligtvis intresserade Byrålådan i allra högsta grad.

Byrålådan sammanträdde regelbundet fram till 1945. Novembertinget detta år blev Byrålådans sista på närmare ett kvartssekel. Ett decemberting samma år planerades men genomfördes aldrig. Därefter hann det dröja ända till 1969 innan Byrålådan åter samlades till ting. Orsaken till att Byrålådan rann ut i sanden är oklar. Bristande intresse var säkert en av de främsta anledningarna, trots upprepade kallelser infann sig gillesbröderna inte vid föreningens möten.

Byrålådan stängs

I slutet av 1969 tog Hilding Röstin (Spaltfyllare), Erik Green (Ordvrängare) och Stig Osterman (Kluddare) initiativet till ett gåsablot. Syftet var att slutligen knyta ihop säcken, tillsammans gå igenom föreningens handlingar och besluta om dess framtid. Protokollet från tinget den 19 november visar tydligt hur Byrålådan öppnades med detta för ögonen, men hur de närvarande, efter ”tvenne timmar i läsning och minnen”, beslutade att försöka återuppliva Byrålådan. Det visade sig emellertid vara en svår uppgift. Ambitionen att hålla ting hösten 1970 grusades då Erik Ordvrängare, den drivande kraften, avled samma höst. Tanken att ge nytt liv åt Byrålådan levde trots det kvar i ytterligare ett par år, men förgäves.

Byrålådans sista angelägenhet var Byrålådans Annaler 1919–1945 som skrevs av Erik Lindblad (den helige, senare Krönikeskrivare) under 1970-talets första år. Med den sköts Byrålådan igen – för gott.

Byrålådsmedlemmar i orginal.

Lisa Qviberg Författare: Lisa Qviberg