RLF 1929–1970

När Riksförbundet Landsbygdens Folk bildades hade jordbruket stora ekonomiska problem. Alla var eniga om att något måste göras, men vad? Många i RLFs ledning såg arbetarnas fackföreningar som förebild. De ville att man skulle försvara böndernas ekonomiska intressen med ”fackliga kampåtgärder”, exempelvis leveransstrejker. Men sådana metoder skulle bara fungera om alla bönder ställde upp och det var inte realistiskt. RLF var än så länge en alltför liten och svag organisation.

Efter några år av inre stridigheter kom man fram till en lösning. Den gick ut på att bygga upp ett lokalt samarbete mellan RLF och lantbrukskooperationen. RLFs lokalavdelningar hjälpte mejeri- och slakteriföreningarna med att värva medlemmar och hävdade samtidigt att varje svensk bonde självklart också måste vara med i RLF. Många mejeriföreningar tackade för hjälpen genom att samla in RLFs medlemsavgifter genom avdrag direkt från betalningen för mjölken.

RLF utvecklade också en solidaritetsideologi som betonade att alla jordbrukare hörde ihop och hade gemensamma intressen. En solidarisk bonde var en som tillhörde både de kooperativa föreningarna och RLF.

Ett problem för RLF var att övertyga alla bönder att ansluta sig. Särskilt illa ansedda var de så kallade pytsåkarna som sålde mjölk direkt till konsumenterna istället för via mejeriföreningen. Även den som använde margarin istället för smör i det egna hushållet riskerade straffåtgärder. Ibland publicerades namnen på en anslagstavla eller i tidningsannonser. Det kunde med andra ord förekomma ganska hårda sociala påtryckningar.

Trots ansträngningarna gick RLFs medlemstillväxt ganska långsamt. RLF ville vara ett språkrör för den samlade svenska jordbrukarkåren, men detta anspråk stämde dåligt med verkligheten. Situationen förändrades när andra världskriget bröt ut.

Under kriget drabbades Sverige av livsmedelsbrist och risken för kraftiga prishöjningar var överhängande. Regeringen inledde därför förhandlingar om livsmedelspriserna med RLF och Sveriges Lantbruksförbund. I samband med prisförhandlingarna använde RLF en framgångsrik förhandlingsstrategi. Man antydde att om bönderna inte fick bättre betalt skulle de inte kunna ställa upp för landet och producera tillräckligt med livsmedel. På det sättet fick RLF faktiskt igenom vissa prishöjningar och dessutom fick man mycket publicitet. Lokalavdelningarna genomförde intensiva värvningskampanjer och på fem år fördubblades medlemsantalet.

RLF var som störst vid mitten av 1950-talet med omkring 200 000 medlemmar. Därefter sjönk medlemsantalet stadigt i takt med det minskande antalet bönder. Under efterkrigstiden gick hela det svenska samhället, inte minst jordbruket, igenom en kraftig omvandling. Fram till i början av 1970-talet minskade antalet gårdar med nära hälften. Flyttlassen gick i strida strömmar från norr till söder och från landsbygden till städerna.

Under 1960-talet kände sig bönderna alltmer pressade av utvecklingen. Regeringen ansåg dock att jordbruket borde rationaliseras ännu snabbare eftersom industrin behövde arbetskraft. Det var inte heller nödvändigt att producera alla livsmedel i Sverige då det fanns gott om billig mat att köpa på världsmarknaden.

1967 fattade riksdagen ett jordbrukspolitiskt beslut som innebar att effektiviteten sattes främst och böndernas inkomster prioriterades ned. RLF protesterade och menade att beslutet skulle få oacceptabla följder för landsbygden. Inom jordbrukarkåren var känslorna mycket upprörda. Många uppfattade politiken som om det var skottpengar på bönder och pessimismen bredde ut sig.

Reine Rydén Författare: Reine Rydén