SAL/Lantbruksförbundet 1917–1970

Första världskriget var en svår tid för stora delar av det svenska folket. Sverige behövde importera brödsäd, handelsgödsel, kraftfoder och motorbränsle men det blev nästan omöjligt efter krigsutbrottet. Följden blev livsmedelsbrist, kraftigt höjda priser och svartabörshandel.

Regeringen försökte utan större framgång att hantera krisen med åtgärder som maximipriser, exportförbud, ransonering och skördebeslag. Jordbrukarna tvingades att uppge hur mycket de hade skördat och sedan leverera allt utom det egna hushållets behov till statens uppköpare. Och inspektörer tillsattes för att kontrollera att reglerna följdes.

Detta är bakgrunden till att Sveriges Allmänna Lantbrukssällskap (SAL) bildades i februari 1917. SALs syfte den första tiden var att bevaka jordbrukets intressen i förhållande till krispolitiken. Man gav också rådgivning åt medlemmarna när det gällde bokföring, ekonomibyggnader och maskiner. Man vände sig till alla jordbrukare, men ledningen bestod främst av storjordbrukare. Organisationen hade goda kontakter i riksdagspartierna och regeringen. SAL kunde därför utöva ett visst inflytande men fick inte mer än några tusen medlemmar.

Värvningskampanjer gav medlemmar

Efter sin omorganisation 1929 blev SAL spindeln i det lantbrukskooperativa organisationsnät som byggdes upp under 30-talet. SAL tog initiativ till en rad riksorganisationer för olika branscher, exempelvis Svenska mejeriernas riksförening (SMR) och Sveriges Slakteriförbund. Med hjälp av statliga bidrag genomförde man systematiska värvningskampanjer och fick så gott som samtliga svenska bönder att gå med i föreningarna.

Lantbrukskooperationen fick också stöd av staten genom en gynnsam lagstiftning. Mjölkregleringen, som infördes 1932, gav SMR rätt att inkassera en mjölkavgift från alla leverantörer. För oorganiserade bönder var betalningen av avgiften en krånglig procedur som man slapp om man gick med i mejeriföreningen. 1939 års mejeristadga tvingade många små privatmejerier att lägga ned, eftersom de inte hade råd med de ombyggnader som krävdes för att klara de hygieniska kraven. Samma år satte en lag om pastörisering stopp för direktleveranser av mjölk till konsumenterna. Lantsmörsförordningen 1940 begränsade möjligheterna att sälja hemtillverkat smör. Även slakteriföreningarna fick statlig draghjälp i form av hygieniska normer som tvingade många små privatslaktare att slå igen.

När SAL 1940 bytte namn till Sveriges Lantbruksförbund hade organisationen definitivt blivit en maktfaktor att räkna med. Under andra världskrigets försörjningskris bjöd regeringen in Lantbruksförbundet och Riksförbundet Landsbygdens Folk (RLF) till förhandlingar om livsmedelspriserna. Lantbruksförbundet hade tillgång till statistik om skörderesultat och även andra expertkunskaper som staten saknade.

Regelbundna förhandlingar

Efter kriget permanentades förhandlingssystemet. I den statliga Jordbruksnämndens hägn fördes regelbundet förhandlingar mellan å ena sidan RLF och Lantbruksförbundet och å andra sidan en konsumentdelegation med företrädare för KF, LO och TCO.

Förhållandet mellan Lantbruksförbundet och RLF var från början en aning ansträngt, men prisförhandlingarna bidrog till ett samarbete som så småningom fördjupades alltmer. De två organisationerna hade samma medlemskår men helt olika struktur. RLF kan beskrivas som en folkrörelse med många små lokalavdelningar. I Lantbruksförbundet var däremot medlemskapet indirekt via de ekonomiska föreningarna. Där var det affärsverksamheten som stod i centrum och denna blev under efterkrigstiden alltmer storskalig och centraliserad. Mejerier och andra verksamheter koncentrerades till ett litet antal stora anläggningar. Lantbruksförbundet hade blivit ledare för en stor industrikoncern.

Reine Rydén Författare: Reine Rydén