Utredningar och namntävlingar

– Grabbar i huvudfrågan är alla eniga!

– Visst, men det finns gott om nyansskillnader.

Så sammanfattade en skämtteckning i Jordbrukarnas Föreningsblad remissinstansernas svar på frågan om Svenska Lantbruksförbundet (SL) och Riksförbundet Landsbygdens Folk (RLF) skulle slås samman. Bland de hundratals remissvaren till 1969 års utredning fanns inte ett enda som yrkade på avslag – lantbrukarna ville ha en gemensam röst, en stark organisation som effektivt kunde föra deras talan. Men det fanns förstås olika uppfattningar om hur denna nya skapelse skulle se ut.

En av de frågor som stöttes och blöttes var den om namnet på den nya organisationen. Flera uttryckte ett missnöje med utredningens förslag ”Lantbrukets Riksförbund”. Nio av RLFs länsförbund tyckte att RLF var ett alldeles lysande namn även på den nya organisationen, ett förslag som av naturliga skäl inte var särskilt populärt i SL-kretsar. Sveriges Bränneriidkarförening föreslog BRO, Böndernas Riksorganisation, men det vann inte heller något större gehör, då även skogsbrukarna var med på tåget. Ytterligare en namnidé var Lantbrukets Centralorganisation.

För att få in fler idéer utlystes en namnpristävling julen 1969. Einar Svensson i Pixbo förordade ”Sveriges Lantbrukareförbund” med motiveringen: ”Enkelt men förtroendeingivande och storsvenskt”. Stina Sanderbäck i Blomstermåla tyckte att det räckte med ”Sveriges Lantbrukare” med argumentet ”Varför göra namnet tungt med ord som riksförbund, förening, landsbygd o. s. v.?” Det vinnande förslaget, Lantbrukarnas Riksförbund, skickades in av såväl Ingemar Peterson i Kapperstad som Gustav Hellström i Skarpgärdet. Hellström skrev: ”Det av utredningen föreslagna namnet Lantbrukets Riksförbund, anser jag vara mindre lyckat, ty lantbruket är en näring, en sådan kan ju inte t.ex. bilda en organisation, det kan däremot lantbrukarna göra.”

Oro över identiteten

Annars präglas remissvaren helt naturligt av en viss oro för att centrala värden i de gamla organisationerna skulle gå förlorade. Skulle det bli en näringslivsorganisation eller ett fackförbund? Västerbottens länsförbund av RLF och Västerbottens föreningsnämnd menade i sitt gemensamma remissvar att frågan även handlade om rörelsens identitet: ”Därför vill vi i vår tillstyrkan innefatta att ordet ”facklig” bör förekomma i sammanhanget där det så är möjligt ur juridisk synpunkt. Detta för att medlemmarna/lantbrukarna fortfarande skall känna den samhörighet man tidigare hade inom RLF som betecknades och arbetade som en facklig lantbrukarorganisation.”

En livlig diskussion uppstod om hur de kooperativa företagen skulle inlemmas i RLFs demokratiska struktur. Debatten kom särskilt att handla om länsorganisationerna. Sedan tidigare fanns på regional nivå RLFs länsförbund och de så kallade föreningsnämnderna där fackförbundet och de ekonomiska föreningarna samordnade sin verksamhet. Utredningens förslag var att länsorganets styrelse skulle väljas av stämman men att två femtedelar skulle vara förtroendemän från de kooperativa företagen. Själva fördelningen invände få remissinstanser emot, däremot var valproceduren något som väckte stort engagemang. Vissa ville ha en blandad valberedning, andra tyckte att kooperativen själva kunde välja sina representanter. Till slut klubbades ändå utredningens förslag igenom.

Debatt om vilka krav som kunde ställas

Vilka krav man skulle ställa för medlemskap i den nya organisationen blev också föremål för debatt.

Södra Sveriges skogsägarförbund menade att medlemskapskriterierna kunde användas för att stärka integrationen mellan bonderörelsens två grenar: ”För att komma ett steg längre måste man enligt styrelsens uppfattning i varje fall eftersträva ett om möjligt identiskt medlemskap. Det kan i praktiken åstadkommas om man som krav för medlemskap i den ideella föreningen stipulerar medlemskap i de ekonomiska branschföreningar som den huvudsakliga produktionsinriktningen medger/…/”

Kalmar läns slakterier menade att ett sådant krav skulle vara kontraproduktivt och rent av dålig PR: ”/…/ att i stadgarna föreskriva detta skulle av jordbrukarnas belackare utmålas som tvångsmetoder. Man hör redan alltför ofta att böndernas producentkooperativa företag alltid – i motsats till de konsumentkooperativa – systematiskt arbetat på att eliminera konkurrens och skapa monopol. Den fullständiga samordningen bör istället kunna vinnas på övertygelsens väg och genom att föreningarna genom ådagalagd effektivitet tillvinna sig medlemmarnas förtroende”.

Som ett sätt att lösa de inneboende motsättningarna mellan kooperativ och facklig rörelse bildades LRF i praktiken som två föreningar. LRF, ideell förening, skulle bedriva opinionsbildning och verka för bönderna i ekonomiska och näringspolitiska frågor. LRF, ekonomisk förening u p a (utan personligt ansvar) skulle bli kooperativens huvudorganisation. Kravet att medlemmarna skulle ansluta till lantbrukskooperationens föreningar gick dock igenom – även om det aldrig kom att efterlevas av alla inom LRF.

Kettil Mannerheim Författare: Kettil Mannerheim