Engagemang utan gränser

Lantbrukarnas föreningsrörelses internationella engagemang tog fart på allvar under senare delen av 1960-talet, då Sveriges Lantbruksförbund (SL) gick med i organisationen Kooperation Utan Gränser, som grundades 1958 och inledningsvis hette Utan Gränser. Den var från början en renodlad insamlingsorganisation som drevs av Kooperativa Förbundet (KF) och hade till syfte att stödja kooperativ utveckling i fattiga länder. 

Efter att statliga biståndsmyndigheten Swedish International Development Cooperation Agency (Sida) startats 1965 kanaliserades en del av biståndet via Kooperation Utan Gränser, och det blev snart uppenbart att de som mottog biståndet i hög grad var lantbrukare. Därför inleddes samverkan med SL. Samarbetet formaliserades 1967 i stiftelsen Swedish Cooperative Centre (SCC).

Visserligen samarbetade SL och KF sedan en tid tillbaka vad gällde internationell seminarieverksamhet som behandlade svensk kooperation, men genom åren hade SL och KF många gånger varit motståndare. Exempelvis hade de båda producent- och konsumentkooperativa förbunden suttit på varsin sida av förhandlingsbordet när mjölkpriset förhandlades fram. Efter en del inledande gnissel i samarbetsmaskineriet kom dock SLs bidrag till Kooperation Utan Gränser att betyda mycket. Många lantbruksexperter blev skickliga biståndsarbetare.

Det gällde dock att förklara för bönder i till exempel Kenya hur kooperation fungerade. Egennyttan var främsta målet för de kenyaner som deltog i projektet – att kunna låna pengar och få avsättning för sina produkter. Att man kunde hjälpa sig själv genom att hjälpa andra i samma situation var långt ifrån självklart.

Fältarbetare stöttar fattiga

Vid slutet av 1980-talet hade Kooperation Utan Gränser omkring 50 fältarbetare som stöttade fattiga lantbrukare runt om i världen. Fältarbetarna från lantbrukarnas föreningsrörelse hämtades nu från Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) – SL och fackliga Riksförbundet Landsbygdens Folk (RLF) hade 1971 gått samman och bildat LRF – samt även från Lantmännen. Vid den här tiden kom den övervägande delen av de medel Kooperation Utan Gränser disponerade från Sida. Insamlingsdelen hade minskat drastiskt sedan starten.

På 1990-talet blev dock antalet projekt med insamlade medel fler igen. I slutet av samma decennium började också antalet medlemmar i Kooperation Utan Gränser öka snabbt. På några år tillkom 52 nya medlemsorganisationer från den svenska kooperativa rörelsen.

Ungefär samtidigt bytte Kooperation Utan Gränser samarbetspartners i stora delar av Afrika. Tidigare hade man samarbetat med statliga kooperativa organ, nu övergick organisationen till att i till exempel Zambia samarbeta med förbund som startats av lantbrukarna själva.

Berlinmuren faller

Efter Berlinmurens fall hösten 1989 och Sovjetunionens kollaps två år senare började medlemmar i LRF spontant hjälpa lantbrukare i Östeuropa och före detta Sovjetunionen, bland annat skänkte man jordbruksmaskiner. Svenska lantbrukare bodde också hemma hos sina kollegor i öst och hjälpte till att utveckla jordbrukstekniken.

LRF startade 1991 stiftelsen Sveriges Bönder Hjälper som skulle organisera det allt mer omfattande stödet – stiftelsen gick 2002 samman med Kooperation Utan Gränser. LRFs kvinnosektion, LRF Kvinnor, understödde samtidigt att kvinnorna i öst fick mer att säga till om när det gällde lantbrukets skötsel.

Under 1980- och 90-talen föll inte bara diktaturer i öst, utan också i Latinamerika, där Kooperation Utan Gränser nu på allvar kunde etablera sig i flera länder. Även länder i Asien har Kooperation Utan Gränser arbetat med genom åren.

Kooperation Utan Gränser ändrade år 2013 namn till We Effect och verkar i cirka tjugo länder. Långsiktiga biståndsprojekt bedrivs och grundar sig på mottot ”hjälp till självhjälp”. Kooperativ samverkan, studiecirklar, och mikrofinansprojekt är vanliga arbetsmetoder.

LRF och EU

I EU-huvudstaden Bryssel har LRF funnits sedan 1989, alltså fem år innan Sverige 1994 röstade ja till EU-medlemskap. LRF förstod under 1980-talet att vad som beslutades i Bryssel kunde få stor betydelse för det svenska lantbruket även om Sverige ännu inte var medlem i unionen. År 1991 startade LRF en skriftserie, Perspektiv Europa, som skulle informera om utvecklingen inom EU.

LRF är medlem i den europeiska lantbrukarorganisationen Committee of Professional Agricultural Organisations , grundad 1958 samt i paraplyorganisationen för de europeiska kooperativa organisationerna, General Committee for Agricultural Cooperation in the European Union , bildad året därpå.

COPA-COGECA är ett mycket viktigt lobbyorgan i Bryssel. De båda organisationerna har separata styrelser men gemensam generalsekreterare och gemensamt kansli.

LRF har sedan mycket länge också arbetat aktivt i  den världsomspännande bondeorganisationen IFAP (International Federation of Agricultural Producers) Organisationen bildades 1946 och RLF blev medlem 1947. Samarbetet i IFAP drabbades av ett hårt bakslag på grund av ekonomiska bekymmer och organisationen upplöstes i slutet av 2010. Världens bönder var emellertid eniga om behovet av internationell samverkan och därför bildades en ny internationell bondeorganisation – World Farmers’ Organisation redan år 2011.

En annan är Nordens Bondeorganisationers Centralråd (NBC), som grundades 1934 och vars medlemmar är bondeorganisationerna i de nordiska länderna.

LRF var fram till 2003 också medlem i International Cooperative Alliance (ICA), bildad redan 1895. Det är en internationell kooperativ organisation som domineras av konsumentkooperationen. År 1988 arrangerade LRF och KF gemensamt ICAs 29:e kongress i Stockholm. 1 000 personer från 72 länder deltog. Generalsekreteraren i FN, Javier Pérez de Cuéllar, höll tal och en stor utställning om kooperationen arrangerades i Kungsträdgården. Huvudfrågan som diskuterades gällde de grundläggande kooperativa värderingarna.

Författare: Mats Wickman