Elektrifieringen av landsbygden

När stormen Gudrun välte landets elstolpar över ända vintern 2005 ryckte LRFs lokala stödgrupper ut och hjälpte till att få fart på strömmen igen. Sedan det tidiga 1900-talets pionjärinsatser har landsbygdens elförsörjning varit en central fråga för lantbrukarnas föreningsrörelse.

Vintern 1914 skickade Vestmanlands Läns Tidning en journalist till Hälsingland för att göra ett reportage om elektricitetens fantastiska framfart i bygderna kring Edsbyn. Det sades att uppåt 20 jordbruk i trakten hade egna motorer för tröskverk, gröpkvarnar och andra maskiner – något som var mycket ovanligt vid den här tiden. Hur hade den framgångsrika elektrifieringen gått till?

Reportern berättar att det ibland rör sig om en enskild bonde som byggt ut ett vattenfall på sina ägor – främst för eget bruk. Men ”i andra fall, kanske de flesta, har några bygrannar slagit sig tillsammans om en kraftanläggning vid ett fall, i vilket de haft sina andelar på grund av att där förut stått en kvarn, en såg eller annan inrättning. Härvid har bolagsformen ibland kommit till användning, men icke sällan har det hela blott varit grundat på muntlig överenskommelse”.

Lokala samarbeten ger el

Just den här typen av lokala samarbeten människor emellan satte fart på den elektrifieringsvåg som sköljde över den svenska landsbygden några år senare. Mellan 1917 och 1920 ökade andelen av rikets åkerareal som tillhörde gårdar med el från 5 till 30 procent. Sena nattmanglingar på föreningsmöten, några eldsjälars ivriga planeringsarbete och gemensamt arbete med dragning av ledningar genom skog och åkermark lade en första grund för 1900-talets eldrivna rationalisering av jordbruket – från belysning i ladugården på 20-talet till dagens datoriserade gårdar.

På 30-talet ökade antalet föreningar hastigt och när kriget började fanns omkring 2 200 lokala elkooperativ – elkooperativ som var ständigt ifrågasatta. Småskaligheten ansågs vara ineffektiv. Redan 1919 dundrar Hemsjö Kraftaktiebolags Alfred Ekström att landsbygdens elektrifiering ”icke bör bedrivas på ett sådant sätt, att varje litet vattenfall eller varje litet distributionsföretag inom sitt område bestämmer riktlinjerna för dess verksamhet”. De lokala kooperativen saknar tillräcklig sakkunskap – till montörer ”duger vilken grovarbetare som helst” och dessutom använder de ”underhaltig [sic!]material”.

Det här var synpunkter som återkom under årens lopp och de var inte helt grundlösa. Hade man inte råd att köpa in tjänster låg det nära till hands att låta en självlärd förmåga göra sitt bästa. Under de första åren användes ofta billig järntråd istället för koppar och elstolparna var inte alltid impregnerade.

Elföreningarna får stöd

LRFs föregångare Riksförbundet Landsbygdens Folk (RLF) och Sveriges Lantbruksförbund (SL) försökte på olika sätt stödja de elektriska strävandena på landet. 1950 får RLF en särskild elavdelning som ger teknisk rådgivning, bistår i förhandlingar med kraftbolag och försöker att påverka politikerna. Antalet elföreningar sjunker dock stadigt och 1966 fanns bara cirka 1 300 kvar. 1968 kommer ytterligare ett statligt betänkande som konstaterar att ”stora enheter vanligen erfordras för en rationell eldistribution”. Det antyds att det kommer att finnas mindre ”kommunblock som ej uppfyller ellagens krav”. I ett PM anmärker RLFs elavdelning sarkastiskt: ”Tydligen kommer inte heller några elföreningar med mindre än 4 000 abonnenter att kunna uppfylla lagens krav”.

Idag finns fortfarande några livskraftiga elföreningar kvar. Samtidigt samlas driftiga bybor åter på markerna – den här gången är det bredbanden som ska fram till hus och stugor. 2009 hade runt 600 föreningar och samfälligheter påbörjat arbetet. Samma år sjösatte LRF och Stadsnätsföreningen samarbetet Fiber till byn i syfte att stödja de lokala initiativen.

Kettil Mannerheim Författare: Kettil Mannerheim