Finlandshjälpen

Frågan är om någon enskild grupp ställde upp så mycket som de svenska bönderna gjorde under krigsårens begrepp ”Finlands sak är vår”.

Trots den massiva hjälpen från de enskilda jordbrukarna och jordbruksorganisationerna har insatsen fallit i glömska, inte minst därför att det hittills både Sverige och Finland har saknats en samlad dokumentation av hjälpen.

När Sovjetunionen anföll Finland den 30 november 1939 i det som kom att kallas vinterkriget, utlöste det bland de svenska bönderna oerhört upprörda känslor som genast tog sig uttryck i viljan att hjälpa broderlandet och sina finska jordbrukarkollegor.

Redan några dagar efter inledningen av vinterkriget vände sig författaren Vilhelm Moberg i ett upprop till de svenska bönderna. Uppropet publicerades på en helsida i RLF-tidningen (Riksförbundet Landsbygdens Folk). Han skriver:

”Finland är ett bondeland. Det är först och främst finska bönder, som i dessa dagar kämpar för sin frihet, sina anhöriga, sin jord, sina hem och sin hembygd. Svenska bönder kan inte oberörda åse denna kamp. Den finske bonden spiller nu sitt blod i det tappraste försvar för de höga ting som är honom oumbärliga.”

Vilhelm Mobergs appell klingade inte ohörd. Innan vinterkriget efter 105 dagar hade nått sitt slut, hade de svenska jordbrukarna och deras organisationer samlat in drygt 100 miljoner kronor i dagens penningvärde, pengar som ställdes till den finska regeringens förfogande via Nationalinsamlingen för Finland. De olika kampanjerna gick under beteckningar som ”En dagsmängd mjöl till Finland”, ”Ett ägg per höna till Finland” och ”Helgdagsarbete för Finland inom jordbruket”.

Svenska bönder hjälper finska krigsbarn

Redan under vinterkriget och efter freden den 13 mars 1940 inledde jordbruksorganisationerna också aktioner för att ta emot finska barn, inte minst från de områden som Finland måste avträda till Sovjetunionen. Kampanjen gick under namnet ”Öppna era hem för Finlands kvinnor och barn”. Denna insats för de finska krigsbarnen pågick sedan under alla krigsår fram till 1945. Förmodligen var jordbrukarna den kategori som tog emot flest antal av de 70 000 krigsbarn som kom till Sverige under andra världskriget.

Efter vinterkriget drog RLF också igång en kampanj för att samla in jordbruksredskap till de finska jordbrukarna. Även den insamlingen blev en succé. Det krävdes fem lastfartyg för att transportera närmare 800 ton jordbruksredskap från Norrköping till Finland. Till Norrköping kom från södra och mellersta Sverige 106 fullastade järnvägsvagnar och 40 billaster med jordbruksredskap.

I Norrland startade samtidigt en insamling av sättpotatis vilken resulterade i att 285 ton av denna finska bristvara transporterades till Finland för att användas i utsädet hösten 1940.

Vidare reste ett antal svenskar över och deltog i röjningshjälp för att bereda ny jordbruksmark åt de 450 000 karelare som måste lämna sina hem efter vinterkriget.

Nytt krig – mer hjälp

Det så kallade fortsättningskriget som utbröt den 25 juni 1941, innebar ingalunda att jordbrukarnas intresse för att hjälpa Finland minskade – tvärtom. RLF deklarerade att hjälpen till Finland inte förändrats på något som helst sätt utan endast hade stärkts.

Detta tog sig uttryck i att drygt 2 200 lantarbetare reste från Sverige till Finland varje vår och höst mellan åren 1941 och 1944 för att delta i sådd- och skördearbete vid finska jordbruk. Detta gick under beteckningen ”Sveriges arbetshjälp till Finland”. Det kan i sammanhanget noteras att denna aktion också stöddes helhjärtat av lantarbetarnas fackförening vars ordförande vid denna tidpunkt var den blivande finansministern Gunnar Sträng.

Vid sidan av skördehjälpen såg de svenska jordbrukarna till att på olika platser i Finland installera tio kompletta cirkelsågverk med svensk bemanning liksom att låta 26 traktormontörer åka över till Finland för att få fart på de nu gengasdrivna traktorerna.

Tacksamhetsuttrycken var många från finsk sida. Från militärförvaltningen i Karelen skrev överste J V Arajuuri till SL (Sveriges Lantbruksförbund):

”Högkvarterets militärförvaltning framför sitt varma tack för den storartade hjälp som genom Eder under det gångna året kommit det förstörda Karelen och dess hårt prövade jordbrukarbefolkning till del. I tacksamt minne skall Eder handling bevaras.”

Finska Lappland behöver cyklar

Naturligtvis var det de storartade hjälpinsatserna som skildrades mest under krigsåren i de svenska jordbrukstidningarna. Men det fanns också mindre insatser som pekar på den nöd som rådde i Finland under krigsåren. Från Finlands konsul kom ett brev till SL i vilket man berättade att det råder en skriande brist på cyklar bland distriktssköterskorna i Lapplands län. Av de 28 distriktssköterskorna har bara några få cyklar. De allra flesta var tvungna att anlita tillfälliga skjutsar, eventuellt på något lastbilsflak, eller i värsta fall sina egna apostlahästar för sjukbesök och inspektioner.

Efter en kort tid skickades de efterfrågade cyklarna till finska Lappland.

Och hur utbrett hjälpintresset var i de svenska jordbrukarhemmen vittnar berättelsen om när två barn i vinterkylan kom dragande på en kälke med två hötappar på till ett uppsamlingsställe och som de nu önskade skänka till Finland.

Läs mer i Eric Björklunds bok Hemmafrontens brödraskap : jordbrukshjälpen och kvarkentrafiken

Författare: Eric Björklund