Lanthemmet – tidskriften för jordbrukets kvinnor

LTs förlag tog 1950 beslutet att börja ge ut en ny tidning, Lanthemmet. ”Vad Lantmannen betyder för männen, skulle en dylik tidskrift komma att vara för kvinnorna – upplysande och vägledande i det praktiska arbetet”, angav förlaget när beslutet togs om att ge ut Lanthemmet som tidskrift. De lånade titeln från en redan existerande avdelning i tidningen Jordbrukarnas Föreningsblad. Där hade under två decennier funnits vad som först kallades ”Hemmets spalt” och sedan ”Lanthemmet”, där olika delar av hushållets skötsel fick sin belysning. Avdelningen Lanthemmet riktade sig till kvinnorna på de svenska gårdarna. Det var till exempel här som Karin Fransén först hade publicerat de recept som utgjorde stommen till Kajsas kokbok.

Tidskriften Lanthemmet fortsatte att till stor del koncentrera sig på de områden i ett hushåll som kvinnorna hade huvudansvaret för. I tidningens fasta sektioner kunde man läsa om matlagning, blommor och trädgård, praktiska och moderna kläder till alla familjens medlemmar och heminredning. Vävning fick ett stort utrymme liksom hemslöjd, och med i diskussionerna inför utgivningen av tidskriften var också företrädare för hemslöjdsrörelsen. Det som kom ur kvinnors händer skulle hålla kvalitet och ha rötter i traditionen, det var inte vilket handarbete som helst tidningens skribenter ivrade för. Under vinjetten ”Mamma och barn” fick läsarna kommentarer kring modern barnuppfostran och under ”Vi hörde” recenserades relevanta radioprogram under de gångna veckorna. Men även mer underhållande inslag som krönikor, reportage, korsord och noveller fanns i tidningen.

Karin Fransén blev den första chefredaktören

Lanthemmet blev väl mottagen när dess första nummer nådde läsare och kritiker. Den konkurrerade inte med andra utan var den enda med sin inriktning. Visst fanns det andra tidskrifter som vände sig till kvinnor, men inte med så tydligt fokus på landsbygden och jordbrukets speciella förhållanden. Som första chefredaktör tillsattes Karin Fransén, som hade hunnit bli en respekterad skribent i lantbrukspressen. Med henne vid rodret skulle nog tidningen hålla en god kvalitet och vara relevant för landsbygdens kvinnor, menade en enad kritikerkår. Efter några år gick hon i pension och efterträddes av Ingrid Frendin.

Lanthemmet var tänkt som en tidskrift för kvinnor, samtidigt som den salufördes som en familjetidskrift. Häri fanns inte nödvändigtvis en motsägelse. Den tänkta läsaren var visserligen en kvinna, men en kvinna som verkade i ett familjejordbruk. Idealet vid denna tid var två makar som arbetade sida vid sida men som ändå hade huvudansvaret för skilda områden. Deras intressen förenades i viljan att få gården att fortsätta att fungera som en enhet. Lanthemmet var en tidning som lyfte fram traditionellt kvinnliga arbetsområden, men med siktet inställt på att stärka och vidareutveckla hela den komplexa verksamhet som ett familjejordbruk utgjorde. Och då skadade det förstås inte om även männen fick mer kunskaper om det arbete som ansågs som vigt åt kvinnorna på landets gårdar. Att till exempel den textila produktionen fick stort utrymme, sågs som ett sätt att också informera jordbrukets män om vilken arbetskraft som var nedlagd i produkterna och det ekonomiska värdet för gården som helhet.

Tidningen kom ut med två nummer varje månad i fem år innan den lades ner. Upplagan var som mest uppe i 20 000 exemplar, en siffra som inte räckte för att få ekonomi i utgivningen.Tidningen fanns inte längre kvar 1956, utan Lanthemmet blev återigen en avdelning i den betydligt mer spridda tidningen Jordbrukarnas Föreningsblad.

Cecilia Bygdell Författare: Cecilia Bygdell