Jordbrukets prisförhandlingar

Under 50 år samlades representanter från lantbruket och regeringen regelbundet för att överlägga om prissättningen på lantbruksprodukter och lantbrukarnas löner. Prisförhandlingarna tog sin början 1940, strax efter att andra världskriget brutit ut, och fortsatte till 1990 då en avreglering av jordbruket inleddes.

För att förstå bakgrunden till prisförhandlingarna måste man gå tillbaka till 1920-talets depression som drabbade Sverige med full kraft. Prissänkningarna som följde gjorde det svårt för bönderna att driva sina lantbruk med lönsamhet. 1928 års jordbruksutredning resulterade i stödåtgärder för att höja och stabilisera priserna på lantbruksprodukter. Några år senare nådde man den så kallade krisuppgörelsen, skämtsamt kallad ”kohandeln”, som justerade upp prisnivån ytterligare.

Erfarenheterna från mellankrigstiden medförde att man vid krigsutbrottet 1939 vidtog åtgärder för att undvika en liknande situation. Sommaren 1940, då det stod klart att årets skörd skulle bli dålig, skrev RLF till regeringen och begärde höjda priser på lantbruksprodukter. Parallellt med det förberedde SL ett underlag som skulle presenteras för regeringen.

Regeringen förhandlar med SL och RLF

Den samlingsregering som bildats med anledning av kriget såg nödvändigheten i att under krigstid trygga befolkningens livsmedelsförsörjning. Som ett resultat av uppvaktningen bjöd därför regeringen, med Per-Albin Hansson (S) och jordbruksminister Axel Pehrsson-Bramstorp (BF) i spetsen, in SL och RLF till direkta prisförhandlingar. På så sätt företräddes såväl de ekonomiska som de fackliga föreningarna vid överläggningarna.

Efter en veckas intensiva överläggningar i november 1940 enades man om vilka ramar som priserna på jordbruksprodukter fick röra sig inom, samt andra åtgärder för att hjälpa de hårt drabbade lantbrukarna.

Avtalet från 1940 gällde till den 1 juli 1941. Därefter inleddes nya förhandlingar mellan SL/RLF och regeringen. Den här gången mötte regeringen emellertid inte lantbrukarnas förväntningar. Några ytterligare prishöjningar på lantbruksprodukterna tilläts inte eftersom regeringen inte ville att levnadskostnaderna skulle stiga mer. Krigsåren kom att karakteriseras av stramt dragna priskurvor och kostnadstäckning endast för klart påvisade fördyringar.

Prisförhandlingarna återkom därefter regelbundet. Avtalen gällde vanligtvis ett, två eller tre år men kunde också löpa under fem eller sex år. Även efter krigsslutet har förhandlingarna fyllt en viktig funktion genom att verka för en ekonomisk förbättring för de inkomstmässigt eftersatta jordbrukarna. Genom statliga subventioner skulle jordbrukarna garanteras rimliga inkomster samtidigt som konsumentpriserna hölls nere.

Från allra första början, fram till sammanslagningen till LRF 1971, företräddes såväl SL som RLF i överläggningarna med regeringen. Vid något tillfälle tog RLF initiativ till att förhandla självt med regeringen eftersom man bedömde att frågan var en ren facklig angelägenhet. Regeringen svarade då att om prisförhandlingar ska till så ska de föras ”med den fullständiga representation för jordbrukets föreningsrörelse” såsom tidigare hade skett. Därefter ingicks ett samarbetsavtal mellan RLF och SL för att fortsättningsvis undvika situationer där en part agerade utan den andres kännedom i frågor som berörde jordbruket i stort.

Jordbrukets förhandlingsdelegation förhandlar med staten

Från omkring 1950 representerades förbunden av en gemensam förhandlingsdelegation med fem ledamöter från varje förbund samt ett gemensamt presidium. Jordbrukets förhandlingsdelegation blev ett betydelsefullt organ med en tydlig uppgift att föra prisförhandlingar med staten. Förhandlingsdelegationen hade också ett avtalsråd som främst hade till uppgift att förbereda prisfrågorna och samla in regionala synpunkter. Avtalsrådet hade sina rötter i RLFs tidigare förtroenderåd, men förstärktes inför uppdraget med representanter från SLs föreningsnämnder. Under 1970-talet ändrade delegationen namn till Lantbrukarnas förhandlingsdelegation.

Första årens förhandlingar skedde direkt med regeringen, men tidigt trädde Statens Livsmedelskommission (LK) in som statlig motpart och från 1950 kommissionens efterföljare Statens Jordbruksnämnd med dess konsumentdelegation med representanter från fackliga organisationer, politiska partier, livsmedelshandeln, den privata livsmedelsindustrin och finansdepartementet.

Prisregleringssystemet för lantbruksprodukter avvecklades 1990 då riksdagen beslöt att jordbruket skulle avregleras och marknadsanpassas. Året innan hade prisförhandlingarna brutit samman vilket medförde en diskussion inom LRFs styrelse om hur LRF skulle förhålla sig till den statliga jordbrukspolitiken. Förbundsordföranden Bo Dockered menade att LRF ägnade sig alltför mycket åt att försvara det gamla systemet istället för att se framåt.

I och med riksdagens beslut om ny jordbrukspolitik 1990 flyttades LRFs fokus från prisförhandlingar till aktiv näringspolitisk bevakning och företagsservice till enskilda lantbrukare. Då Sverige blev medlem i EU 1995 avbröts emellertid avregleringen av jordbruket. Istället infördes EUs jordbrukspolitik i Sverige, med ett helt annat regleringssystem.

Lisa Qviberg Författare: Lisa Qviberg