Sveriges bönder hjälper

”Nu plöjer svenska maskiner Estlands jord.” I maj 1989 berättar tidningen Land Lantbruk om jordbrukarfamiljen Ehamäe. Med en plog från Janssons i Alunda och en kombisåmaskin från Kenneth Bohman i Österbybruk återerövrar de den mark som fru Ehamäes föräldrar brukade innan sovjetmakten tvångskollektiviserade jorden.

Några dagar senare rapporterar Dagens Nyheter om lantbrukare Erik Wiggh som har samlat in 53 ton gamla startbatterier i Roslagens byar. Med batterierna har han finansierat inköpet av en begagnad traktor som ska skeppas över till en familj i Estland.

Redan under Gorbatjovs glasnost började alltså svenska bönder spontant att arrangera olika hjälpinsatser för sina kollegor i de baltiska länderna och LRF hakade snabbt på. Bredvid uppslaget om familjen Ehamäe i Land Lantbruk uppmanar förbundsordförande Bo Dockered fler att stödja de nyligen befriade bönderna i Östeuropa: ”Det finns inga maskiner lämpade för familjejordbruk. Valet är tolvskårig (sic!) plog – eller spade.” Ville man bidra med reda pengar kunde man sätta in pengar på ett ”Maskinkonto”. Praktikantutbyte, utbildningsinsatser och organisatoriskt stöd stod också på programmet.

Muren faller och verksamheten exploderar

– När muren föll fullkomligt exploderade den här verksamheten, säger Thomas Bertilsson, som arbetade med LRFs insatser i Östeuropa under 1990-talet. Med uppmuntran från SIDA bildades 1992 stiftelsen Sveriges Bönder Hjälper i syfte att ”samordna insatser till stöd för lantbrukare i andra länder”. I praktiken var det två verksamheter – en för insamling av pengar och en för genomförande av projekten i Östeuropa.

– Det var många medlemmar som åkte över. Att bonde mötte bonde, det var det som var poängen, säger Thomas Bertilsson.

En av de som tog färjan över Östersjön var skånebonden Björn Åvik i Farhult. Under flera års tid stöttade han en lantbrukarfamilj i polska Jelenij Gori. I Sydsvenska Dagbladet 1997 berättar han: ”Jag lever tillsammans med familjen och hjälper den. Vid vårsådden gav jag rådet att välta jorden. /…/Det hade aldrig tidigare gjorts, skörderesultatet blev genast bättre.” Med den kooperativa organiseringen gick det sämre, enligt Åvik. ”De är misstänksamma mot samägande, kanske något som lever kvar från kommunisttiden, och vill äga sina maskiner själva.”

Av arkivhandlingarna att döma var det en bred palett av aktiviteter som rymdes inom Sveriges Bönder Hjälper. I en rapport från 1993 berättar Anna-Brita Malmsten och Erika von Buxhoeveden om ”första träffen för estniska kvinnor på landsbygden”. 24 kvinnor hade kommit till Tallinn för att delta och de berättade livligt om svårigheterna med att få tillbaka släktens gård. Mycket noggrann bevisning krävdes, ”endast återvändande från Sibirien fick genast tillbaka gården”. Malmsten föreläste om LRFs historia och efter kaffet fortsatte von Buxhoeveden med ett pass ”vardagspsykologi med förändringskurvan, beslutsprocessen och hur olika män respektive kvinnor tänker och arbetar, samt lite positivt tänkande”. De två svenskorna upplevde att deltagarna var ”väl utbildade och mycket intresserade av framtidsfrågor”.

Hjälp att stödja föreningslivet

En viktig del av arbetet handlade just om att stödja böndernas föreningsliv. Målet var att stärka organisationerna, uppmuntra kooperativa initiativ och ge bönderna en stark röst i samhället.

– Vi körde mycket utbildningar i deras bondefack. Hur organiserar man sig? Hur fungerar en förening?, säger Thomas Bertilsson. Vi hade något som hette Ledarskolan. Många av dem som deltog blev starka företrädare för bönderna. När man träffar dem nere i Bryssel igen och ser att de nu företräder bönderna där, tycker man att det var ganska lyckat.

Enligt Thomas Bertilsson var verksamheten mycket lärorik för svenskarna.

– De som byggde den svenska lantbrukskooperationen lever inte längre. Vi som arbetar med det idag förvaltar stora affärsföretag. Det var inte den typen av verksamhet som östeuropéerna efterfrågade. Vi som kom dit fick verkligen backa tillbaka. Vad handlar kooperation egentligen om? Hur bygger man egentligen upp det här? Det handlar inte om någon slags logistikövning, om att samla in mjölk och distribuera ostar eller något sådant. Det handlar om hur man bygger förtroende och skapar tillit. Hur bygger man en kooperation där man inte lurar varandra?

Vid millennieskiftet avtog verksamheten. Förutom undantaget Ryssland, hade då de östeuropeiska länderna på allvar börjat sin resa in i EU. Medlemskapen kom 2005, och då fanns det inte längre något skäl att bedriva bistånd där.

– Det är så bistånd ska fungera, avslutar Thomas Bertilsson. Man går in, man stöttar, det funkar. Så lämnar man.

Numer kanaliseras LRFs bistånd genom Kooperation Utan Gränser.

Kettil Mannerheim Författare: Kettil Mannerheim